En svensk tig...(s)truts

Före semestern hade jag ett meningsutbyte med Magnus tankar, med anledning av hans ilskna postning beträffande folkpartiets krav(landsmötet) på sänkt straffmyndighetsålder. Ett krav som visserligen är borta nu, men ämnet är ju intressant ändå.
Jag bad om konkreta förslag på lösning till två företeelser preciserade i en tidningsintervju med en närpolis.

Svaret i sammandrag blev:
1.Ökar ungdomsbrottsligheten? Nej.
2.Är ungdomsbrottsligheten grövre nu än tidigare? De flesta bedömare svarar nej.
3.Det finns länder med betydligt hårdare tag mot unga förbrytare. Är ungdomsbrottligheten lägre där? Nej.
........samt texten till de sista verserna i Ulf Dagebys "Barn av vår tid"

Och det är kanske är så konkret man kan begära av en företrädare för det parti som varit "överheten" nära nog oavbrutet de sista 70 åren. Såvida det inte kan sorteras in under något/några av begreppen:
1. Osynliggörande
2. Förlöjligande
3. Dubbelbestraffning
4. Undanhållande av information
5. Påförande av skuld och skam
:-)

Men jag ikläder mig väl rollen som representant för "de flinande borgarasen" och insisterar på lösningar i stället för allmänt "flum". Och kommenterar punkterna.

1. För att undvika "omrubriceringar", vad menas med "Ungdomsbrottslighet" ? Statistiken för ungdomsarbetslöshet omfattar 15-24 års ålder. Kan "ungdomsbrottslighet" antas ligga i samma åldersgrupper? (Fp-förslaget skulle alltså ändra till 14-24 år).

Ökar eller minskar ? Det förmodas bero på perspektivet. Ett rån denna veckan jämfört med ett rån förra veckan innebär förstås att man med fog kan hävda att ungdomsbrottsligheten inte ökar.
Jämförs med vecka 26 och två rån, skulle man t.o.m. kunna hävda att ungdomsbrottsligheten halverats.
Men utveckling kräver ett längre perspektiv än så. Förslagsvis tioårs-intervaller. 2005 mot 1995,1985,1975,1965,1955,1945 o.s.v. Ökar eller minskar ungdomsbrottsligheten då?

2. "De flesta bedömare" torde väl vara allmänheten. Nu känner jag inte till någon riksundersökning som styrker eller vederlägger påståendet, men det finns ett par oroande "indikatorer".
T.ex. att 7 av 10 kvinnor inte vågar vistas ensamma utomhus efter mörkrets inbrott. I vilket av de föreslagna decennie-intervall har denna andel överträffats ?
När Aftonbladet gör en enkät i sin nätupplaga svarar 93% (några bloggare påstår att det slutade vid 97%) av läsarna att de inte har något förtroende för rättsväsendet. "Överheten" uppfattar naturligtvis inte detta som kritik, men har det någonsin varit värre ?

3. Ett "icke-argument". Naturligtvis går det det att hitta exempel på det. Likaväl som på motsatsen. Nu framgår det inte vilka länder som avses, men det spelar egentligen ingen roll. Det är likafullt ett problem för resp.land och kan inte påverkas från Sverige.

Det finns dock ett par "indikatorer" att uppmärksamma när man besöker andra länder. Om parkbänkar,papperskorgar,tidningslådor etc. är fastsvetsade,fastbultade,fastkedjade eller gjutna i fundament, är det ett tecken på att det finns problem. Dock knappast med pensionärsligor.
Busskurer,regnskydd och kollektiva transportmedel och klotter är också bra indikatorer på sakernas tillstånd.
Hur uppfattar en Sverigebesökare det ?

Eftersom jag är envist inriktad på den praktiska verkligheten,kastar jag ut en ny fråga.
En fredagskväll går ett ungdomsgäng lös på samtliga regnskydd på en pendelstation. Min gissning av glasrutornas pris multiplicerat med antalet, ger en räkning på 60.000 - 70.000 för att återställa allt.
Saken polisanmäls. Vilken blir konsekvensen för förövarna ?